Rosors lustgård

Hon vandrade genom trädgården, andades in skönheten som omslöt henne. Så hon älskade att komma hit, bli uppslukad av naturens perfektion och bli uppfylld av dess musik. Det var hit Felice helst flydde, bort från tumultet och kraven som hennes vardagliga liv innebar.

Hennes fladdrande, vita kjol snuddade vid hennes silkeslena ben där hon långsamt rörde sig fram mellan raderna av rosor. Då och då stannade hon upp en kort sekund, böjde sin kurviga kropp framåt för att andas in mjukheten hos en halvt utslagen rosenknopp. Doften fyllde hennes sinnen.

Just en sådan knopp fångade hennes blick och hon slog sig ner i det mjuka gräset i skuggan av ett stort körsbärsträd som stod i full blom. Hon drog upp kjolen över sina knän och ordnade ritblocket så att det låg bekvämt i hennes knä, redo att försöka fånga rosens skönhet till hennes samling.

Felice blev så uppslukad av sin egen lilla värld att hon var helt omedveten om främlingen som betraktade henne från andra sidan av trädgårdens porlande bäck.

Hans blick hade fastnat vid henne så fort hon kom ut i trädgården. Han såg på då hon banade sig väg mellan blomster och lövverk. Det starka solskenet tycktes reflekteras i hårsvallet som dansade över hennes axlar. Lockarna som ramade in hennes ansikte drog hans uppmärksamhet till hennes utsökta hud och hennes blodröda läppar.

Emanuel hade aldrig förr känt såhär starkt för något, eller någon. Han längtade efter att få röra vid de där fylliga läpparna, att få följa dess konturer med sina fingertoppar, och att få känna dem pressas mot sina egna.

Men det som var mest berusande var de där mörka ögonen. Då hon såg upp från sitt ritblock lade han märke till hur intensiv hennes blick var. Han kände hur en omedelbar värme spreds genom hans kropp. Han kunde bara föreställa sig vilken underbar själ de där ebenholtsfärgade ögonen dolde. Hur han längtade efter att få se in i dem, att förlora sig själv i dem och få smeka hennes själ. Allt det här for genom Emanuels tankar då han betraktade henne.

När hon färdigställt sin målning och började plocka ihop sin tillhörigheter så visste han att han måste fånga den här vackra varelsen innan hon försvann. Tanken att hon skulle komma undan innan han ens fått en chans att få prata med henne gjorde honom plötsligt livrädd. Att mista den chansen, trots att han antagligen inte skulle få den ändå, tänkte han verkligen inte göra.

Felice var fortfarande omedveten om mannen som var där med henne bland blommorna, och hon samlade ihop sina penslar och färger för att gå tillbaka till sin trista lägenhet. Hon avskydde verkligen staden med dess mörka gator, ändlösa skuggor och gråa uppsyn. Den här lustgården avvek mitt i staden och det var hennes enda sätt att fly undan.

För länge sedan hade hon lovat sig själv att fly stadens enformighet och istället bosätta sig vid de böljande ängarna på landet där hon växte upp. Det kändes så längesen nu, men hon hoppades fortfarande på att återvända. Tanken att behöva spendera ännu en kväll ensam här gjorde att hon höll fast vid sin dröm än hårdare.

Förlorad i dessa tankar och minnen hörde Felice inte mannen som närmade sig förrän hon kände hans närhet alldeles invid sig. Uppskrämt snurrade hon runt och såg att han stod någon meter ifrån henne, bara stod där och såg på henne.

Det faktum att han stod så nära och hans genomträngande blick gjorde henne rädd och hon backade ett par steg bara för att falla handlöst över några trädrötter. Snabbt sträckte han ut en hand och fångade henne innan hon föll ner, sedan mjuknade hans grep då hon åter stod stadigt på båda fötterna.

Det mjuka leendet och den vänlighet som nu glimtade i hans blå ögon lugnade henne en aning, och lite av hennes rädsla försvann. Hans ögon var så otroligt blå, samma färg som himlen tordes ha i tropiska länder, och de gnistrade svagt i eftermiddagens solsken.

Felice återgäldade hans varma leende. Så insåg hon att hon fortfarande stirrade in i de där ögonen och snabbt vek hon undan blicken och mumlade ett mjukt ”tack”.

– Jag är ledsen att jag skrämde dig. Jag skulle sagt något tidigare, men jag blev så fängslad av att titta på dig. Jag menar när jag såg på när du målade. Det syns verkligen att du älskar skönheten här.

Emanuel drog motvilligt tillbaka sin hand från henne. Elektriciteten som formligen sprakade mellan dem nästan tvingade honom att hålla kvar sin hand på henne. Det krävdes en ofantlig kraftansträngning för att inte sträcka ut sin hand och smeka hennes rodnande kind. Herregud vad vackra hon var, tänkte han.

– Jag trodde jag var ensam. Det är inte så många som kommer hit, inte som jag märkt i alla fall. I och för sig blir jag så uppslukad av alltihop att jag antagligen inte märker om någon går omkring här.

Hon rodnade fortfarande och kämpade för att inte fastna i den där blicken igen. Hon hade känt en våg av åtrå då han hade rört vid henne förut. Hennes kropp hade direkt reagerat på hans beröring och hon kunde fortfarande känna hur värmen flödade i hennes kropp. Hans vackra kropp förtrollade henne – det var så länge sen. Så länge sen hon hade känt en sådan längtan, och hon älskade det.

Hennes tankar fick henne att darra till, ritblocket föll från hennes grepp. Båda två böjde sig ner för att plocka upp det, och deras händer möttes på pappret. Då de åter reste på sig släppte hans hand inte henne. Försiktigt smekte han hennes hand med sin tumme, och hans blick avslöjade att han kände en längtan efter att få smeka andra delar av hennes kropp med samma ömhet.

Hon såg detta och kände med ens sitt eget begär efter en sådan beröring, hans beröring. Emanuel såg på henne att hon tänkte ge efter för sin hunger, och han visste att han måste ha henne. Hans hand rörde sig från hennes, över det flortunna tyget i hennes blus, upp till de där fylliga läpparna. Han följde dess konturer försiktigt och utstuderat, memoriserade dess form med sina fingertoppar. Den mjuka suck som undslapp henne gjorde att hans fingrar mot hennes läppar kändes ännu varmare. Hon slöt sina ögon för att helt och hållet kunna fokusera sig på känslan av hans mjuka fingrar mot hennes läppar.

Hon kände hans läppar innan de ens vidrört henne, kände hettan från dem då de närmade sig, och en plötsligt hunger skakade hennes kropp. Hon lät sina händer mjukt smeka sidorna på hans kropp över hans skjorta. Deras kyss djupnade då hungern och begäret ökade, och deras kroppar pressades samman.

Emanuel var nu oförmögen att stå ut med det hinder som kläderna utgjorde, så han lade försiktigt ner Felice på den mjuka marken. Hans händer hittade knapparna i hennes blus och långsamt öppnade han dem, en efter en. Han förundrades över varje ny hudbit som blottades, mjukheten, hettan och den silkeslena ytan. Han ville smaka på henne, sötman han visste att hon hade inom sig.

Hans läppar skalv då de övergav hennes och skapade ett osynligt spår mellan hennes bröst då han förflyttade sig nedför hennes kropp. Hennes fingrar gled in under hans skjorta, ivriga att få känna den glöd han erbjöd henne. Varje klädesplagg som föll gav dem mer hud att utforska och de gjorde det med nöje. De smakade och smekte varandra, berusade av den åtrå som förenade dem.

Snart låg deras kläder utspridda runtomkring dem och deras kroppar var omslingrade likt de klängrosor som avgränsade dem från de livligt trafikerade gatorna på utsidan av parken. Återigen möttes deras läppar, ivrigare nu. Hon drog hans höfter mot sina egna, lät honom känna saften han hade skapat. Hettan från hennes kärlekshonung mot hans bultande behov blev för mycket för honom.

Emanuel kastade sig in i henne och hans njutningsfulla utrop försvann med eftermiddagsbrisen. Hennes sköte omslöt honom, krampade kring honom då han rörde sig allt längre in i hennes djup. Deras kyss bröts av Felices vällustiga stön. Hennes muskler kramade sig fast vid honom då han fyllde henne till fullo, och om och om igen pressade han sig in i henne.

Gemensamt förlorade de sig i stundens hetta, denna extas, deras kroppar bultade och närmade sig höjder aldrig förr nådda. Deras rörelser var så samordnade att det var som om de varit varandras älskare i alla tider. De passade perfekt, flöt ihop i varandra. Återigen förenades deras utrop med vinden, stön som vittnade om den gemensamma utlösning som nu överväldigade dem. De omfamnade varandra då explosionen rullade genom deras kroppar.

När deras kroppar började att slappna av föll Emanuel in i hennes famn. Han rullade runt dem så att de låg på sidan och drog henne intill sig. Där låg de sedan och såg in i varandras ögon, fortfarande förenade av den slaknande lemmen mellan dem. De höll kvar ögonblicket. Han strök bort en fuktig hårlänk från hennes kind och de visste att de åtminstone skulle minnas den här njutning för alltid.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.